anna bäckman

Igår var jag med om något magiskt. I alla fall nästintill. Efter att ha jobbat till halv tio gjorde jag mig i ordning och pallrade mig hem till förfesten med mina otroligt söta tjejkompisar. När vi hade kommit igång ordentligt vandrade vi in mot Åbryggan och blev glatt överraskade över den stora folksamlingen. Det var nära inpå proppfullt (alla stod under tak eftersom det tyvärr regnade) och bara den synen gjorde kvällen bra.

När vi väl kommer in så springer vi på alla våra kompisar som vi inte festat med på väldigt länge och att stå och dansa med alla dem gav mig ett lyckorus som räckte genom hela kvällen.

Men nu till det allra största; det ofattbara; det som man aldrig trodde att man skulle vara med om på en krog i Eskilstuna: När klockan slog två och stängningsdags och musiken stängdes av på dansgolvet var det fortfarande fullpackat. Och vi som stod där, svettiga som.. ja, vadå? idrottsmän? Vi började desperat skrika "En gång till! En gång till!" och sjunga på basgången till Seven nation army. Det jag vill komma fram till är att ingen ville lämna Åbryggan och vakterna fick tillslut be oss gå därifrån.

Ja, det var verkligen en av de bästa utekvällarna jag har haft och det var i Eskilstuna. Otippat.