jag är förlorad igen
Konsten att fokusera på det du har istället för det du inte har. Förmågan att kunna skratta bort dina bekymmer och avfärda dem som i-landsproblem med ett skratt inför dina vänner. Att lägga fram omständigheterna på ett sätt som gör att du ser hur små och löjliga dina tankar faktiskt är. Att känna en lättnad över hur bra du faktiskt mår. Egentligen.
Lättnaden när du har svar på sina frågor. Att länge sitta och samtala och komma fram till de rätta lösningarna. De som står skrivna i dina personliga historieböcker och lärt dig om moral och normer. Texter som fått dig att kunna skilja mellan dina egna rätt och fel. Just där, i den luften, känns det väldigt bra. Orden som dansar omkring i rummet gör att du ser klart för en stund och vet exakt hur du ska agera. Och vad du ska känna.
Känslan av tomhet när du ändå sitter i meningslösheten och har de korrekta tankarna och handlingarna i huvudet samtidigt som hjärtat knyter sig under en kall hud som tycks tillhöra någon annan än dig själv. När du förstår att dina flyktiga problem är mer ingraverade i din kropp än du bara en liten stund innan vågat erkänna för folk omkring dig. När du vet att du gjort rätt, för att vännerna och historieböckerna säger det, men när det ändå känns fel. När du vill, men ändå inte vill. När du för första gången förstår hur det känns när ditt hjärta dras åt olika håll och när alla försök till att lappa ihop det misslyckas.
Stunden då du sitter ensam och är ärlig mot dig själv och upptäcker att du inte kommer skapa det föreskrivna liv som du alltid tänkt dig. När du måste acceptera att du många gånger kommer välja både rätt och fel på samma gång. Och ändå gå vidare.
Du skriver ruskigt bra! :)