anna bäckman

Jag har under hela mitt liv haft många nära killkompisar. Men jag vill säga att tre av dem har varit väldigt speciella. Det är egentligen bara de tre av dem som aldrig någonsin gjort något som sårat mig, varken medvetet eller omedvetet. Det är bara de tre som alltid fått mig att må bra, och som alltid kämpat för att jag ska må bra. Det är bara de tre som alltid svarar om jag ringer och aldrig blir sur på mig för att jag gjort något de inte förväntat sig. De är bara de som alltid tyckt om mig, och allt som kommer med mig.

Och trots att jag har de här tre underbara varelserna i mitt liv, och trots att en av dem faktiskt till och med sa rakt ut att han hade känslor för mig, så har jag bara varit intresserad av stora idioter som sårat mig och gjort mig besviken. Jag åkte flera mil istället för att ta det som fanns framför mig - det bästa.

Varför gör vi människor så här? Varför måste vi alltid göra allt som är svårt istället för att bara inse att det egentligen är väldigt enkelt? Så jävla trög man är som inte bara kan vara nöjd med det man har, när man innerst inne vet att man aldrig kommer kunna hitta något som slår det.