anna bäckman

De senaste veckorna har jag mått så himla bra men inte riktigt förstått varför. Även om det egentligen inte spelar någon roll, så har jag undrat vad det är som gjort att känt mig så lycklig. Det har ju liksom inte hänt något speciellt? Och nyss när jag pratade med min vän BuppJonte så kom jag på vad det är som all min glädje grundar sig i.

Under flera år har jag, precis som många andra, haft en otrolig viktångest och känt mig tjockast och fulast i hela världen. Jag har tvingat mig ut på snabba promenader, springturer och trista pass på Friskis&Svettis och inbillat mig att jag tycker det är roligt fast jag egentligen bara haft i huvudet att jag ska bli smal och snygg till den festen, eller den resan.

Men nu har det hänt något inom mig. Jag vet inte vad det är som gör det, men det skiter jag fullständigt i. För jag har kommit på att man kan vara fin även fast man är lite fläskig och har lite celluliter på låren. Jag är inte smal och jag har inte den snyggaste kroppen. Ja, det dallrar lite om jag går i bikini på stranden och låren skaver mot varandra så det går hål i jeansen. Men vad tusan spelar det för jävla roll?

Jag har så mycker underbara människor som umgås med mig för att jag tycker att jag är en bra människa, och de bryr sig inte ett smack om volangerna på min mage (läste att en tjej i en tidning kallat valkarna för det, var så himla fint). Så om någon väljer att inte umgås med mig på grund av min kroppsform, eller om en kille inte vill vara med mig för att jag är lite mullig så är det deras förlust. Och om någon pekar på mig på stranden och säger "kolla vilken ful kropp hon har" så är det dem som ska gå hem och gråta - inte jag. För det är de som är skämmiga.

Så nu tänker jag gå promenader för att det är skönt, och springturer för att det är roligt.
That's it. Och nu ska ni få se hur sjukt snygg jag är i bikini!

I don't care what you might think about me,
you'll get by without me if you want.