here comes the tears I'm gonna cry
Imorgon jobbar jag mina sista 8 timmar på ICA. Eller ja, inte sista för alltid. Men sista på länge. Och idag när en kund stannade kvar och pratade med mig om journalistik i flera minuter och när min supersöta gubbe önskade mig lycka till och sa "Jag tänker på dig i höst, det vet du!" så frågade jag mig själv tusen gånger varför jag gör detta.
När jag var ute i fredags kväll hade jag en av de roligaste utgångarna i mitt liv. Även fast nästan alla på Harrys var över 40 och även fast jag var nykter (vilket ingen trodde på). Några av mina närmaste var där och när de kramade om mig och sa att allt kommer gå bra och att jag kommer ha skitkul så frågade jag mig själv tusen gånger varför jag gör detta.
Jag som alltid längtat bort känner helt plötsligt att jag inte kan. Det känns som om allt kommer gå åt pipsvängen och att jag kommer vara tusen gånger sämre än alla andra som jag ska plugga med. Och jag lovar att jag glömt förbereda något superduperviktigt som kommer förstöra massor för mig i början. Sånt händer mig jämt. Dessutom är jag livrädd för att försova mig första dagen och galet nervös för grillfesten som är nu på lördag kväll.
Och som sagt, så frågar jag mig själv tusen gånger varför jag gör detta. Jag lider just nu av en sjuk separationsångest. Jag kommer sakna mitt jobb, mina vänner och min familj. Jag kommer sakna helheten av Eskilstuna även om det finns delar av den jag inte tycker om. Jag längtar redan hem, fast jag inte ens åkt. Om tre dygn har min familj lämnat mig i Sundsvall och jag kommer sitta ensam på mina 22 kvadratmeter och göra.. ja - vad?
När jag packade ihop det sista idag hittade jag min oranga låda som är märkt "PRIVAT" och satt och läste igenom gamla lappar och texter jag skrivit. Jag hittade min Historyline bok där jag skrivit en novell om förintelsen och jag kom på hur sjukt mycket jag älskar att skriva. Med lite styrka kommer det här kunna bli bra, och gåshuden jag fick i bilen säger mig att den styrkan kommer att finnas.
Men just nu är den långt borta och jag vill bara sätta mig och grina.
Men lilla gumman! Även om det känns jobbigt så kommer du klara det, det vet du ju! Fast det är väl en klen tröst just när man inte vill åka... tryggheten finns ju alltid där man har varit förut!
Kyssen !
Det kommer bli toppen, jag lovar! Du kommer snart glömma att du längtar hem, du kommer få så mycket annat att tänka på. Så många människor du kommer träffa, så mycket du ska lära dig, ny fin egen lägenhet som du kan göra precis vad du vill med, nya vänner.. OCH du kommer alltid ha oss kvar!
Give me a call if you need :) Puss <3