anna bäckman

Idag när jag satt och väntade på att nattbussen skulle gå med min vän Josefin såg jag ett riktigt praktexemplar av kompisar som inte är riktiga kompisar. I alla fall inte i mina ögon. Och i den stunden så förstod jag hur jävla bra mina kompisar är.

Man har många ytliga kompisar, som man kanske bara hejar på ibland på stan och pratar lite om vädret med. Sen har man de där vännerna som är lite närmare. Ni vet de där som alltid svarar när man ringer, och som aldrig lämnar en ensam när man absolut inte borde vara ensam. De som ser på en när man mår bra eller dåligt utan att man behöver säga något och de som alltid skulle ställa upp för en vad som än händer. De som alltid finns där, och inte är ens kompis i någon månad för att sen skita i en i flera månader och sen komma tillbaka som om allt är som vanligt.

Jag vet att jag har många tjejkompisar och många killkompisar, som alltid skulle ta hand om mig om jag skulle råka illa ut efter ett krogbesök. Vare sig jag däckat eller blivit nedslagen. Vänner som skulle göra allt för att hjälpa mig oavsett om de själva är packade eller nedslagna. För jag skulle göra samma sak för dem.

Kärlek till miljoner.