anna bäckman

Träffade Mickis idag och tog en fika på Waynes och jag fick verkligen känna efter hur jävla bra jag mår. Det är första gången på väldigt länge som jag inte har en kille som ligger och gnager någonstans i bakhuvudet och det gör att jag orkar med allt så mycket bättre. Trivs bättre med mitt glada jag, än mitt deppiga.

När jag var på väg hem började jag tänka på låten The man who can't be moved av The Script, och tänkte på hur bra den är. Har alltid tyckt att den är så romantisk och fin, att han verkligen älskar henne så mycket att han bosätter sig på trottoaren där de träffades första gången för att hoppas på att hon kommer dit och letar efter honom.

Men sen slog det mig att han är ju läskig! Om jag hade dumpat en kille för att jag inte längre är kär i honom så skulle jag absolut inte vilja att han satt och väntade på mig i en sovsäck på gatan. Och om jag träffat någon ny så skulle jag ju inte lämna honom bara för att mitt ex sitter och fryser någonstans för att bevisa sin kärlek till mig. Det är ju helt idiotiskt. Är man inte kär så är man inte kär, svårare än så är det inte.

Nej, så nu gillar jag inte den låten så mycket längre, den är obehaglig.