trying to find a place in the sun
När jag var liten ville jag bli delfinskötare. Det ville alla. Det var liksom modet då. Men för att bli lite coolare senare så ändrade jag mig till späckhuggareskötare. Otroligt mycket tuffare och lite mer annorlunda. Vet inte varför jag valde just späckhuggare faktiskt. I och för sig satt ju jag och min bästa vän Helena och skrev långa berättelser om (Rädda) Willy och Willa, Krabban Klas och sköldpaddan som jag inte minns vad den heter, så intresset fanns ju.
Sen ville jag bli ridlärare såklart, det kom med hästintresset. Och kontorist ville jag vara ett tag. Visste nog inte egentligen vad det handlade om, men när jag var med mamma på jobbet fick jag ju lägga pussel på datorn och sortera papper. Det var ju faktiskt roligt.
Efter det kom ett sträck där jag ville bli lärare, har för mig att jag tänkte att jag skulle ge tillbaka alla läxor som var så tråkiga. Att jag skulle få vara den som stod där framme och jävlades liksom. Men det släppte jag ganska snabbt när jag upptäckte hur kort tålamod jag har när folk inte förstår. Dock tror jag att det snarare handlar om att jag blir frustrerad över hur sämst jag är på att lära ut. Jag kan helt enkelt inte förklara, och då är det ju inte så konstigt att folk inte förstår?
Under hela min "deppiga" period kunde jag bara se mig på en scen och ingen annanstans. Var därför otroligt jobbigt när jag inte fick gå på min drömskola i Skara. Men under nästan hela min gymnasieperiod har jag inte haft den blekaste om vad jag vill göra. Det har stått helt still i mitt huvud och när folk har frågat mig vad som ska hända efter studenten har jag skrattat och ryckt på axlarna och sagt: "Ja, jag blir väl kvar på Ica tills jag kommer på."
Och helt plötsligt, när jag satt där på Ica i höstas under en lunchrast och bläddrade i Aftonbladet slog det mig. Helt plötsligt blev jag säker, och det är jag fortfarande. Jag vill bli journalist. Och när jag fått min lön på måndag ska jag anmäla mig till högskoleprovet.
Sen ville jag bli ridlärare såklart, det kom med hästintresset. Och kontorist ville jag vara ett tag. Visste nog inte egentligen vad det handlade om, men när jag var med mamma på jobbet fick jag ju lägga pussel på datorn och sortera papper. Det var ju faktiskt roligt.
Efter det kom ett sträck där jag ville bli lärare, har för mig att jag tänkte att jag skulle ge tillbaka alla läxor som var så tråkiga. Att jag skulle få vara den som stod där framme och jävlades liksom. Men det släppte jag ganska snabbt när jag upptäckte hur kort tålamod jag har när folk inte förstår. Dock tror jag att det snarare handlar om att jag blir frustrerad över hur sämst jag är på att lära ut. Jag kan helt enkelt inte förklara, och då är det ju inte så konstigt att folk inte förstår?
Under hela min "deppiga" period kunde jag bara se mig på en scen och ingen annanstans. Var därför otroligt jobbigt när jag inte fick gå på min drömskola i Skara. Men under nästan hela min gymnasieperiod har jag inte haft den blekaste om vad jag vill göra. Det har stått helt still i mitt huvud och när folk har frågat mig vad som ska hända efter studenten har jag skrattat och ryckt på axlarna och sagt: "Ja, jag blir väl kvar på Ica tills jag kommer på."
Och helt plötsligt, när jag satt där på Ica i höstas under en lunchrast och bläddrade i Aftonbladet slog det mig. Helt plötsligt blev jag säker, och det är jag fortfarande. Jag vill bli journalist. Och när jag fått min lön på måndag ska jag anmäla mig till högskoleprovet.
Kommentarer
Trackback