anna bäckman

I år är det många av mina närmsta vänner som ska ta på sig den vita mössan och fira att de klarat av alla år i skolan. För ett år sedan var det jag som laddade upp med fester och studentkryssningar. Samtidigt som vi kämpade hårt med att avsluta alla kurser lämnade vi aldrig en plats utan att ha sjungit "För vi ska ta-a studenten, för vi ska ta-a studenten". Nu är det mina ett år yngre vänner som sjunger den, och jag känner mig gråhårig.

Jag har alltid varit en person som velat göra om allting en gång till för att göra det ännu bättre. Jag skulle ha sagt det där, sjungit lite bättre, dansat lite mer osv. Och nu tänker jag att jag hade kunnat göra studenten till en ännu bättre dag, trots att det förmodligen var den lyckligaste dagen i hittills i mitt liv. Känslan av att känna att min klass faktiskt var enade en dag, och vi för en gångs skull hade samma mål med dagen - att vara lyckliga.

Om jag skulle gå och kolla på studenten i år så skulle det innebära att jag skulle vara galet avundsjuk på alla som stod på flaken. Jag skulle tänka på allt jag hade kunnat göra för att göra min dag bättre om jag fick chansen, om jag skulle se alla mina vänner stå och skrika, sjunga och gråta uppe på lastbilarna. Så jag är faktiskt lite glad att jag kommer befinna mig på andra sidan jordklotet, även om jag såklart hade velat dela mina vänners lycka när det faktiskt är deras stora dag trots min avundsjuka. Dessutom slipper jag ju problemet med att välja vems mottagning jag ska gå på, haha! Nejdå, det hade jag löst om jag hade varit kvar i Sverige.

Men för snart ett år sedan, var det jag som tog studenten. Jag har fanimej redan klarat det.