anna bäckman

För ett år och två månader sen var jag i Magaluf och lärde känna några tjejer som kom att bli mina bästa vänner på otroligt kort tid. När vi kramades hejdå på Arlanda grät vi enorma floder och lovade att vi skulle hålla kontakten även om vi kanske någonstans visste att det skulle bli svårt. När jag sen var tillbaka i vardagen kändes det tomt och tråkigt utan dem.

Men redan till jul sågs vi igen och sen dess har det gått över förväntningarna. Jag har varit både glad och stolt över att vi lyckats träffas så många gånger som vi har och att vi vet så mycket om varandra som vi vet. Och den här helgen har jag insett varför det fungerar. Det är för att varje gång jag ser er, kramar om er och skrattar med er så känns det som att det var igår vi kom hem från bartenderkursen. Året som gått sedan dess känns som en timme, samtidigt som det känns som att jag har känt er hela mitt liv.

Tack för shoppingturen, tack för tanten som ramlade över Beccas väska, tack för fiskarna inne på thairestaurangen, tack för alla klädbyten, tack för alla lekar vi tappade fokus på, tack för alla minnen vi skrattade åt, tack för alla nya minnen vi skapade, tack för att vi ramlade omkull av skratt på tunnelbanestationen, tack för alla timmar vi spenderade på dansgolvet, tack för den äckliga kebabrullen, tack för rosa rumpor och stora rövhål, tack för att det faktiskt går tunnelbanor på nätterna, tack för att ni köpte leverpastej, tack för att ni vet så himla mycket om mig, tack för att ni har vänner som passar så bra med oss, tack för att ni som inte var med ändå fanns i våra tankar och hjärtan hela kvällen.

Och tack för att ni är så himla fina och för alla kärleksförklaringar.
"Alla här tycker att vi är fjortisar, men det är ingen som vet hur stort det här mötet är för oss."