anna bäckman

Det gör ont att vara långt, långt nere. Att känna att varenda kliv man tar är upp för en brant uppförsbacke och att man måste göra så himla mycket som bara beror på en själv. När man får tusen frågor om hur man har tänkt, vad man har gjort och vad man ska göra och man känner att man börjar tröttna på att höra sin röst rabbla samma historia varje gång. Och när allting bara rasar.

Men det är i de stunderna som man måste försöka stänga undan de grejer som man inte behöver fokusera på. Det är då man måste slå sig själv i ansiktet och komma ihåg att man faktiskt har enormt med faktorer som går bredvid en upp för den där backen och drar en i armarna. Fina vänner som rycker på axlarna och säger att det inte gör något, att de finns där i alla fall.

Jag har vad jag behöver och jag kan ta mig dit jag vill. Jag måste bara påminna mig själv ibland.