anna bäckman

När jag vaknade i morse valde jag att somna om direkt, men när någon hoppade in i lägenheten och frågade överlyckligt om jag kollat ut genom fönstret satte jag mig upp i sängen och bad denne någon vinkla persiennerna. Utanför var det vitt, vitt och vitt. Snöflingorna dansade och snurrade och hoppade ner mot marken och la sig till ro bredvid alla sina syskon. Det var så fint.

Och nu när jag sitter och tittar ut på min invanda utsikt här i Sundsvall så tänker jag tillbaka på när jag var liten. Varför bringar snön fram nostalgi? Jag tänker på när man drog på sig så mycket kläder man kunde och satte sig på en fårfäll i en röd pulka som drogs av världens bästa mamma eller världens bästa pappa. Minnen från när jag och Helena satt på hennes tomt och gjorde snölyktor dyker upp, eller när vi började gå iväg ensamma med stjärtlappar och pulkor till "Korven" för att åka pulka. Jag ser också framför mig alla snökojor man byggde i skolan, som ett fort under snöbollskrigen, och kan nästan känna de stora snöbollarna i mina händer. Jag minns när jag drog på mig mössan långt ner över öronen och trampade iväg till stallet för att jobba tidigt på morgonen när vinden blåste snö innanför jackan på mig. Och jag kommer ihåg när vi i ettan på gymnasiet bildade Pulka Power och åkte pulka med småbarn bakom djurgården och sen gick hem och drack varm choklad tillsammans.

Snön gör mig lycklig. Men det som har gjort mig lyckligast idag är ändå det brevet som låg i min brevlåda. Det innehöll något som fick mig att känna mig så uppskattad att jag knappt kan bärga mig tills jag kommer hem och kan börja jobba tillsammans med er igen. Tack, tack, tack!

Nu ska jag packa ner min lägenhet till Peter Jöbacks julskiva.