anna bäckman

I flera år har jag trott att det viktigaste i livet är att ha ett förhållande. Jag minns till och med att jag en gång sa till en då väldigt nära vän, att allt skulle kännas så himla mycket lättare om jag hade en pojkvän. Då skulle allt annat inte spela någon roll. Och med de orden gnagandes i huvudet gav jag mig ut på en hoppfull jakt efter lycka. Jag träffade på hemska människor som snodde mitt hjärta, men även underbara människor som inte lyckades fånga det. Jag sårade, blev sårad, och jag skyndade vidare efter varje misslyckande för att just slippa känna den hemska känslan av att det inte gick den här gången heller.

Men under det senaste året har det hänt grejer i mitt liv som fått mig att inse att jag måste lära mig att stå på egna ben. När jag bröts ner till tusen små korn och sjönk så långt ner att jag inte ens kunde känna igen mig längre, var jag tvungen att ta nya vägar för att känna mig stark. För första gången i mitt liv kände jag att det inte fanns plats för något annat än det som i stunden betydde något för mig och sen dess har jag jobbat med att välja mina egna vägar. Och helt plötsligt känner jag mig otroligt självständig, stark och bra. Jag tror att jag börjar förstå den verkliga innebörden av frasen: Innan du kan älska någon annan, måste du älska dig själv. Jag är inte där än, men jag är på väg. Och tills dess är det skönt att vara ensam.

Och sen vill jag bara skänka en stor fet kram till alla mina älskade vänner och familjemedlemmar som är det bästa jag har. Ni har hjälpt till att dra mig ur skiten samtidigt som ni själva är galet bra förebilder med allt som ni gör. Vare sig det handlar om att ni vågar dra iväg utomlands eller vågar strunta i att dra iväg utomlands så är ni mina idoler, för ni är så otroligt modiga. Tack, tack, tack. Miljoner gånger om.