anna bäckman

Det oroar mig att prio ett på min kväll var att ha lägenheten städad och disken diskad för att det är så otroligt tråkigt att komma hem till en stökig lägenhet när man varit borta över helgen. När började jag bry mig om det? Kan inte minnas att jag någonsin städade mitt rum för att åka iväg när jag bodde hemma. Är det här något som kallas vuxenpoäng eller är det något som leder mig på min mycket skrämmande stig mot katt-tanten?

Sen blir det lite rörigt i kroppen även när jag märker att mina killkompisar, både nya och gamla, umgås med tjejer som är fyra och fem år yngre än mig. Vad hände där? Speciellt konstigt är det inte. När jag var sexton umgicks jag också med mycket äldre killar. Eller ja, jag försökte i alla fall. Hur som helst ser jag inget fel eller onormalt i det. Det oroar mig bara lite. Var på skalan innebär det att jag befinner mig, liksom? Är jag en gammal, skrynklig och trist tjej nu när jag umgås med mina vänner? Är jag inte längre fräsch och spänstig i deras ögon? Innebär det här att jag nu borde sikta mig på ett umgänge som börjar närma sig trettio?

Oavsett vad jag inom en snar framtid kommer komma fram till gällanden detta, så ska jag supa skallen av mig likt en femtonåring i helgen och ligga bakis på söndag och predika om att man aldrig ska dricka alkohol. För imorgon tar jag tåget till Södertälje för att umgås med halva barbrudsgänget igen och då finns det inga gränser.

Som jag nämnt någon gång tidigare har jag alltid varit rädd för förändringar. Även om det är roliga nya saker som jag väljer själv så tycker jag att det är otroligt läskigt och bävar för det, ibland i flera veckor. För några veckor sedan fick jag ett sånt där wake up call, som det så fint kallas, då jag blev påmind om att något jag trodde skulle finnas för alltid inte längre fanns. Det fick mig att inse att mycket av det jag just nu jagar är sånt som jag haft förut, för flera år sedan, och just därför blir jag aldrig nöjd. För det finns inte kvar och det är inte mycket av det som går att reparera. Speciellt inte om man är ensam om att vilja det. Så nu börjar jag om med det jag har nu och allt nytt jag stöter på. Jag lämnar verkligen det gamla bakom mig, en gång för alla.

Igår började jag med att låta frisören klippa av 20cm från mitt hår, eftersom jag insåg att jag inte längre känner mig fin i hår som går ner till rumpan. Det krävdes lång mental förberedelse och jag bad henne klippa första klippet snabbt så jag inte skulle hinna tänka efter för många gånger. Nu efteråt känns det bra, och jag är jättenöjd. Så det går att förändra utan att det gör ont.

Här kommer lite halvdåliga före- och efterbilder om det är någon som vill se. Orkade som vanligt inte försöka vara snygg, så gjorde en grimas..

But time I cannot change, so here's to looking back,
you know I drink a whole bottle of my pride and I toast to change
to keep these demons off my back, just get these demons off my back.

Cause I want to shimmer, I want to shine, I want to radiate.
I want to live, I want to love, I want to try to learn not to hate.

Det är mycket som saknas i mitt liv just nu. Skulle kunna skriva en lång lista, faktiskt. Men trots det borde hela världen vara avundsjuk på mig. För jag har tjejkompisar som tycker om mig och allt med mig, som inte blir arga om jag inte hör av mig eftersom de vet att det inte betyder att jag inte tänker på dem. Jag har tjejkompisar på andra sidan jordklotet som läser långa mail om saker jag behöver reda ut i mitt liv, och tjejkompisar alldeles nära mig som orkar lyssna på allt mitt gnäll och nötande av samma problem i evigheter. Jag har tjejkompisar i andra städer som precis som jag gör allt för att umgås så mycket som möjligt ändå och som låter de där månaderna utan varandra vara oviktiga. Och jag har tjejkompisar som tar emot mig med öppna armar efter att jag haft en tråkmånsperiod och knappt svarat i telefon på flera veckor. Ni är bäst.

Idag har jag suttit nästan en timme på en bänk med en främling och pratat. Vi upptäckte att vi hade väldigt liknande åsikter gällande de samtalsämnen vi ramlade in på och vi har till och med samma yrkeshistoria om man nu kan kalla det så. Vi fick uppenbarelser tillsammans, om hur vi människor fungerar, och vi satt och skrattade åt saker som var typiskt svenska. Vi diskuterade allt från väder och blomsterfyllda väggar, till invandring och ensamhet, och när han frågade om jag var gift skrattade jag och svarade att det kändes väldigt långt borta. Om jag ska vara ärlig så kändes det lite, faktiskt.

Jag vet inte vad han heter, men jag hoppas att jag någon gång stöter på honom igen och att han minns mig då. Även om det skiljer 70 år mellan oss, så är det inte mycket annat som skiljer oss från varandra.


---
The first time that I saw you, looking like you did,
we were young, we were restless. Just two clueless kids.
But if I knew then what I know now, I'd fall in love.

Jag ville vänta tills du frågat, och du frågade tillslut.
Och jag hörde sånger i mitt huvud, men de kom aldrig ut.

Och jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig.
Och jag kan inte skilja på om jag vill vara med dig.
Och jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig.
Och jag kan inte skilja på om jag vill skada dig.
Men du om någon borde förstå att man inte gör så här mot mig.

Du ville prata häromdagen, och helt plötsligt blev det tyst.
Och jag undrar vad som hände, vi som skrattade nyss.
Nu tror du säkert att jag hoppas på något som aldrig ska bli av.
Men jag har aldrig lyssnat när du lovat, aldrig ställt några krav.

Ett ord som klingar illa i mina öron är åskådareffekten. Nu minns jag inte till hundra procent vad den innebär eftersom jag läste om den för kanske tre år sedan, men det jag vet är att man i en situation där man ser något som inte ser helt rätt ut ofta tvekar. Man funderar över om man verkligen behöver göra något, om folk kommer tycka att man är konstig som gör något eller om man själv kommer råka illa ut om man gör något. Man har bara några få ögonblick på sig att eventuellt agera och ofta funderar man sig igenom alla dessa ögonblick.

Igår bestämde jag mig för att jag skulle hoppa över de där ögonblicken, strunta i att resonera och bara göra. Utan att tänka tog jag fram min mobil och knappade in de tre siffrorna och meddelade att jag trodde att det skedde någon form av misshandel. Jag vet fortfarande inte om det spelade någon roll att jag ringde, jag vet inte om det var nödvändigt. Och helt ärligt så tycker jag fortfarande att det känns lite pinsamt, framförallt tanken på att ringa efter hjälp för en "skitsak" får mig att känna mig en aning osäker på min handling så här efteråt.

Men det jag vet är att det kan ha spelat roll, det kan ha varit tack vare mig som det gick ganska bra igår. Och om det någon gång är jag som behöver det, så skulle jag hellre vilja att någon annan agerade en gång för mycket än en gång för lite även om det innebär att personen skäms lite. Någon gång av de framtida gånger som jag väljer att agera redan i det första ögonblicket, på samma sätt som igår, så kommer det spela roll. Så jag tänker fortsätta.

Du frågar hur det är, som om det vore uppenbart.
Ja det är släckt överallt, men jag tror att våren kommer snart.
Och säg ingenting till mig, jag ser allting ändå.
Nej säg ingenting till mig, det hörs på stegen när du går.

Du ger det du vill, när du tror att du känner mig.
Men du reser utan mål, så nu reser jag mig bort från dig.
Och jag vet vart jag ska, och du säger att du varit där.
Men du känner ingenting, du som skriver om vad kärlek är.

Du håller ingens hand, du tror att alla skulle titta då.
Men jag håller din ibland, för det är kallt och jag fryser så.

I min dusch har jag en sån där "knapp" som man måste trycka ner för att få vattnet att komma ur duschslangen istället för ur kranen. Igår när jag duschade och hade schamponerat in mitt hår och skulle trycka ner den där knappen så gick det inte. Den satt fast och jag kände stressen och irritationen sippra fram ur cellerna på mig. Skulle jag behöva sätta mig ner på golvet för att kunna tvätta ur löddret i mitt hår?

Efter bara några sekunders tyst klagande över att allt alltid går åt helvette för mig upptäckte jag att vattnet ju redan kom hur slangen och inte ur kranen. Knappen var redan nedtryckt och därför gick det inte att trycka på den. Logiskt. Då försvann all irritation och jag flinade åt mig själv samtidigt som det kändes som att löddret på huvudet var innanför huden och bubblade.

Och ute på min parkeringsplats har det stått en bil två dagar i rad nu och vad jag vet har jag inte haft någon hälsat på hos mig. Både igår och idag när jag tittade ut genom fönstret blev jag sur och arg på att någon har ställt sig där utan att be om lov, men sen gav jag mig bara ett sånt där fult flin igen. Jag har ingen bil, och jag vet ingen som ska komma till mig med bil just nu. Och om jag skulle få oväntat besök kan ju den personen lika gärna parkera längs vägen där alla andra bilar står.

Man behöver inte börja gnälla innan man vet om problemet verkligen är ett problem.

Don't lose who you are in the blur of the stars.
Seeing is deceiving, dreaming is believing. It's okay not to be okay.
Sometimes it's hard to follow your heart. Tears don't mean you're losing, everybody's bruising.
Just be true to who you are.

Bästa rösten jag hört på länge.

Det finns människor som framhäver att de alltid säger vad de tycker, och att om man frågar dem så får man alltid ett ärligt svar. Jag har, och har haft, flera sånna människor i min omgivning och uppskattar oftast den egenskapen. Ärlighet är ju något som vi människor värderar som en av de viktigaste egenskaperna hos människor vi på något sätt är knutna till och falskhet är något vi fördömer ordentligt.

Men jag anser ändå att ärlighet inte är något som vi kan dra en skarp linje runt. Ibland tycker jag att ärlighet inte är det bästa alternativet för att göra situationen till den bästa. Vi kanske inte måste påpeka att det högra tornet är snett på det sandslott som något kämpat med i flera timmar, och vi kanske inte måste säga att vi tycker att den nya frisyren som visas med ett leende på läpparna får personen att se ut som en pudel. Vi kanske inte heller måste säga att någon som älskar att åka slalom är usel på det, eller att presenten vi fick var hemsk.

Det finns en skillnad mellan att vara ärlig, och att vara elak. Och det är den linjen vi måste lära oss att se.